Håkan Järvå

Jag tror att man förr eller senare måste ta ställning för något att “tro” på, man kan inte leva i det relativistiska träsket hur länge som helst, hjärnan behöver fasta punkter att utgå från. Friheten eller tvånget att välja har dock ett pris, vilket kanske bäst beskrivs av Kierkegaard: ”Ångest är den frihetens svindel, som uppstår då anden skall sätta syntesen och friheten skådar ned i sin egen möjlighet och då griper tag i det ändliga att hålla sig i. I denna svindel segnar friheten ned”. Människan drabbas av svindel inför de oändliga valmöjligheter friheten skänker och söker krampaktigt efter något ändligt att klamra sig fast vid. Häri ligger också befrielsen med att underkasta sig denna större enhet som en grupp eller en kultur utgör – som en flykt undan ångesten som valmöjligheterna ger upphov till.

Själv har jag kommit fram till att demokrati och vetenskap är det som bäst förklarar världen. Märk väl, ”bäst förklarar världen”. Det är inga sanningar, det är modeller som tjänar människan bäst i detta givna ögonblick (anser jag). En av dessa modeller är ”anpassning”. Det är lite lurigt med anpassning för det är inte nödvändigtvis den ”bästa” anpassningen (sett i backspegeln) som blir den förhärskande modellen. Om vi plötsligt skulle bli invaderade av aliens från yttre rymden är jag säker på att scientologin skulle få ett gigantiskt uppsving och många skulle anamma den läran. Det är dock ett ganska osannolikt scenario som tur är.

Jag tycker annars att demokrati är en väldigt bra modell som också visat sig väldigt livkraftig genom tiderna. Dock stöter demokratin på ett problem när den ställs inför fundamentalistiska rörelser som inte alls hyllar demokratin som ideal. Därav min grundfråga. Det är demokratins svaghet – demokrati som idé har inget försvar mot fundamentalism. Kan man försvara demokratin som idé utan att själv bli fundamentalistisk?