Håkan Järvå

Ny intervju i radio Skaraborg. Se länkarna till höger.

Det är en känd pedagogisk sanning att man inte ska fokusera på de negativa sakerna hos barnet, för då förstärker man bara det negativa beteendet. Det är av samma skäl som man inte ska säga till sina barn att inte gå bort till den farliga skogen. 9 av 10 barn kommer ofelbart att uppsöka den spännande skogen. Om du själv vill testa effekten kan du försöka låta bli att tänka på isbjörnar i tio sekunder. Det första du tänker på är en isbjörn, garanterat, därför att man aktiverar ämnet isbjörnar och det sker per automatik. Det är också så att när en individ väl lärt sig något är det i princip omöjligt för personen att inte kunna det. Ta det här med att cykla till exempel. När man väl lärt sig att cykla så sitter det i ryggmärgen och det går inte att få personen att inte kunna cykla. Om man tycker att personen cyklar dåligt eller uppför sig dåligt så kan man inte få personen att sluta cykla eller uppföra sig dåligt, men man kan få honom att cykla bättre och uppföra sig bättre. Om man inte är nöjd med någons beteende så har man mycket större chans att lyckas om man fokuserar på att förändra beteendet till det man önskar i stället för att stoppa det. Tyvärr görs samma misstag på samhällelig nivå. Människor har en tendens att fokusera på det negativa och det oönskade. De flesta protestplakat innehåller skyltar med orden “stoppa”.  Det är få sådana skyltar som innehåller positiva uppmaningar med det man skulle vilja ha i stället för det där man vill stoppa. Jag tror att utsikterna att lyckas med sin protest är mycket större om man i sitt budskap fokuserar på det man vill uppnå. När det gäller sekter så borde man kanske fokusera på att uppfostra dem snarare än att sträva efter att förbjuda dem.

För er scientologer och ex-scios som undrat vad som hände med Ann och Pat Broeker.

Se artikel.

Aktuell fråga. Vad är det som får vissa totalitära rörelser att ta till våld mot sin omvärld medan andra sluter sig och är fredliga. Föraktet mot omvärlden finns ju hos de flesta totalitära rörelser, men hatet finns inte alltid där. Jag tror personligen att de flesta totalitära rörelser, om de blir trängda, är kapabla att ta till våld, och jag misstänker också att visa individer kan ta en lära som ursäkt för att begå våldshandlingar. Ett totalitärt system är en given grogrund för hat, men alla rörelser utvecklar inte hatet som rörelse betraktad. Möjligtvis är det så att hatet kanaliseras mot de enskilda individerna i rörelsen, ett hat som sedan utvecklas till självhat. De flesta som varit med i en totalitär rörelse en längre tid brukar utveckla en mycket negativ syn på sig själv. Idealen som de flesta totalitära rörelser gruppen förespråkar är omänskliga att leva upp till och det brukar leda till ett stort självförakt.

Jag misstänker att det kan ha att göra med ledarens egenskaper. Om ledaren styrs av hat kommer också den totalitära rörelsen att genomsyras av hat. Samtidigt finns det exempel på totalitära rörelser där ledaren blivit projektionsyta för gruppens behov. Vad är det som får hatet att riktas mot omvärlden?

När man behandlar ett känsligt ämne som manipulation måste man vara noga med att skilja på trosuppfattningen (grunden för gruppens existens, de grundläggande axiomen, men även det tillhörande regelverket, uttalat och outtalat, som talar om vad som är socialt acceptabelt och oacceptabelt för medlemmarna), påtryckningar (det sätt på vilket trosuppfattningen reproduceras) och försäljningsmetoder (det sätt på vilket rekryteringen bedrivs). När debatten kring det här förs i media så förs den på flera olika nivåer samtidigt och det bidrar till att göra frågan så infekterad.

När det gäller själva trosuppfattningen måste man göra åtskillnad på de grundläggande axiomen och de metoder som används för att reproducera läran. Medlemmar i olika religiösa rörelser gör ofta ingen åtskillnad på själva läran och de handlingar man utför i lärans namn, men rent rättsligt och även etiskt är det stor skillnad. Att tro på något är i sig inte skadligt för någon annan människa, men så fort denna tro omsätts i handling löper man alltid risk att denna “troshandling” kolliderar med någon annan norm i samhället. Om den hamnar i strid med befintlig lagstiftning går sistnämnda lagstiftning före religionsfriheten. Det säger sig själv att man inte kan utföra vilka handlingar som helst i religionens namn. Men här finns även en gråzon där troshandlingar kan hamna i konflikt med någon annan grupps normer utan att vara lagstridiga. I en sådan situation är det yttrandefriheten som går före och det står var och en fritt att öppet kritisera andra rörelsers handlingar så länge man håller sig till i samhället vedertagna normer för hur en öppen debatt ska bedrivas.

När det gäller olika metoder för påtryckningar så förekommer de i alla grupper, med den skillnaden att vissa grupper är mer toleranta för avvikande åsikter än vad andra grupper är. Att ha en avvikande åsikt ger alltid i mer eller mindre grad upphov till sanktioner från den grupp man tillhör, det är ett sätt att bibehålla jämvikten i gruppen. Man kan inte bryta mot en grupps normer hur som helst utan att gruppens medlemmar utövar sanktioner. Det här gäller såväl politiska partier som idrottsföreningar, religiösa grupper och inte minst i vetenskapliga sammanhang. Graden av tolerans kan man diskutera men i de allra flesta fall kan man inte göra så mycket annat än tycka i den här frågan och det står det var och en fritt att göra. Sedan finns det fall av påtryckningar där man gått över gränsen för vad vår lagstiftning tillåter till exempel vid frihetsberövning och andra former av rent bedrägligt beteende. Här kan man även starkt ifrågasätta vissa av de metoder som olika grupper använder sig – kan man verkligen betrakta stark skuldbeläggning som etiskt försvarbart – och det här är återigen en fråga som faller under yttrandefriheten. Man måste helt enkelt kunna kritisera en rörelse för deras påtryckningsmetoder utan att för den skull bli anklagad för religionsförföljelse. Påtryckningsmetoder är något allmängiltigt som förekommer i alla grupper och det är oftast inget som står inskrivet i religionens eller gruppens trosuppfattning eller stadgar (det finns faktiskt undantag). Påtryckningsmetoder kan påverka människor negativt och även om de flesta sådana metoder inte är förbjudna i lag så finns det ändå en allmän överenskommelse om att vissa typer av metoder inte är riktigt etiska. Om man ska kunna debattera detta måste även företrädare för dessa religiösa grupper kunna våga tillstå att man gör fel ibland, att vissa former av påtryckningar kanske inte är etiskt försvarbara, att det faktiskt finns medlemmar som kommit i kläm och farit illa av den behandling man utsatt dem för.

Den tredje kategorin, försäljningsmetoder är egentligen den minst diskuterade, men den som man borde fokusera mer på. Det är i den här sistnämnda kategorin man finner de flesta så kallade manipulativa metoderna. Det är vetenskapligt belagt i en mängd olika experiment att vi människor är behäftade med en rad psykiska “brister” när det gäller vår förmåga att göra bedömningar och fatta beslut – de så kallade heuristikerna. Det är förenklade beslutsprocesser och bedömningsmetoder vi människor använder oss av för att kunna hantera vår vardag och de underlättar i de allra flesta fall våra liv, men de gör också att man kan falla offer för manipulation i olika former. Säg den som inte någon gång köpt något av en påstridig försäljare och efteråt känt sig lurad. Vad som hänt är att man fallit offer för någon med kunskap om dessa heuristiker och som använt sig av denna kunskap i syfte att sälja något till dig. Det är bland annat därför som det finns en ångervecka inskriven i konsumentlagstiftningen.

Det är tyvärr alldeles för ofta som försvarare av olika nyandliga rörelser ser kritiken som ett angrepp på trosuppfattningen och ropar “religionsförföljelse”. Jag skulle vilja se en debatt, men inte om trosuppfattningen utan om påtryckningsmetoder och försäljningsmetoder. Vad är etiskt försvarbart? Det finns ett ganska känt pedagogiskt grepp att när man ska uppfostra barn så ska man undvika att kritisera barnets karaktär och rikta in sig på barnets handlingar. Jag tänker att etablerade grupper i samhället har ett ansvar i den här frågan. Precis som med barn kan man inte bara lämna dem vind för våg och tro att de klarar sig på egen hand och av samma skäl som man inte ska skälla ut sina barn när de gör något fel kanske man inte ska skälla ut nyreligiösa rörelser när de överskrider de normer som finns i samhället, undantaget lagöverträdelser som naturligtvis måste bestraffas enligt lår lagstiftning. Alla grupper har någon gång varit nya och små och behövt kämpa för sin existens och det är inte ovanligt att dessa rörelser, precis som barn, tar alla former av kritik som ett angrepp på sin karaktär, sin trosuppfattning. Jag tror därför det är viktigt att för det första inte kritisera själva trosuppfattningen och sedan verkligen betona att kritiken enbart rör handlingar man anser överskridit någon etisk norm. Det är också viktigt att i det här sammanhanget tänka på att etiska normer inte är några absoluta sanningar utan i de allra flesta fall normer som växt fram utifrån en viss grupps världsbild eller trosuppfattning.

Intressant läsning om vittnenas historia.

Se länk.

Det är mycket scientologi just nu. Det blåser rejält om dem. Här följer en mängd länkar för intresserade.

The Guardian

The Guardian

The Globe and Mail

The truth rundown 

Jag tror att man förr eller senare måste ta ställning för något att “tro” på, man kan inte leva i det relativistiska träsket hur länge som helst, hjärnan behöver fasta punkter att utgå från. Friheten eller tvånget att välja har dock ett pris, vilket kanske bäst beskrivs av Kierkegaard: ”Ångest är den frihetens svindel, som uppstår då anden skall sätta syntesen och friheten skådar ned i sin egen möjlighet och då griper tag i det ändliga att hålla sig i. I denna svindel segnar friheten ned”. Människan drabbas av svindel inför de oändliga valmöjligheter friheten skänker och söker krampaktigt efter något ändligt att klamra sig fast vid. Häri ligger också befrielsen med att underkasta sig denna större enhet som en grupp eller en kultur utgör – som en flykt undan ångesten som valmöjligheterna ger upphov till.

Själv har jag kommit fram till att demokrati och vetenskap är det som bäst förklarar världen. Märk väl, ”bäst förklarar världen”. Det är inga sanningar, det är modeller som tjänar människan bäst i detta givna ögonblick (anser jag). En av dessa modeller är ”anpassning”. Det är lite lurigt med anpassning för det är inte nödvändigtvis den ”bästa” anpassningen (sett i backspegeln) som blir den förhärskande modellen. Om vi plötsligt skulle bli invaderade av aliens från yttre rymden är jag säker på att scientologin skulle få ett gigantiskt uppsving och många skulle anamma den läran. Det är dock ett ganska osannolikt scenario som tur är.

Jag tycker annars att demokrati är en väldigt bra modell som också visat sig väldigt livkraftig genom tiderna. Dock stöter demokratin på ett problem när den ställs inför fundamentalistiska rörelser som inte alls hyllar demokratin som ideal. Därav min grundfråga. Det är demokratins svaghet – demokrati som idé har inget försvar mot fundamentalism. Kan man försvara demokratin som idé utan att själv bli fundamentalistisk?

Oscarsbelönad filmregissör tar offentligt avstånd från scientologin. Se artikel.

Scientologerna förlorade ett uppmärksammat rättsfall i Frankrike och dömdes till att betala ett stort skadestånd. I domen slår man fast att Scientologi är ett organiserat bedrägeri. Se artikel.