Var det fler än jag som uppmärksammade Pingströrelsens och Livets Ords fördjupade och uttalade samarbete? Här och här finns ett par länkar. Nå, framtiden får utvisa vad det kommer att utmynna i, men utvecklingen de senaste tio åren har visat att Pingst (som sen länge anses vara en etablerad och “vanlig frikyrka”) har tagit betydligt större intryck av Livets Ord än tvärtom. Jag kan inte låta bli att tro att det här är ännu ett försök från Trosrörelsen att bli respekterade av samhället… Den som har varit där, och som har följt deras utveckling teologiskt, vet att det inte är någon större skillnad mot tidigare ifråga om förkunnelsen. Den som har sett Pingst inifrån, vet att delar av den rörelsen har radikaliserats. På gott eller ont? De ska inte jag bedöma, jag värnar om religionsfriheten! Även om det ibland inte låter så. Alla måste ha rätt att tro det de vill, och tillhöra eller inte tillhöra vilket samfund de vill. Åtminstone så länge medlemskapet inte gör personen själv eller någon annan illa. Mig gjorde det tyvärr illa…
Det var min reflektion på sektbranschen, så här på söndagkvällen…
Sussie
För nån vecka sedan hörde jag en berättelse i radio, en ateist berättade om sin uppväxt i en frikyrklig bygd. Så gick han så småningom med i vänsterpartiet, eftersom han trodde på socialismen som ide. Inget ont i att ha en ideologi, men fortsättningen på hans berättelse lät såååå lik den som kunde kommit från någon som har varit medlem i en religiös sekt.
Efter ett tag kom en kompis, som tillhörde det mycket mindre partiet KPML(r). Han berättade att detta var det enda parti som menade allvar med socialismen. Vänsterpartiet, tråkiga mainstreamsocialister som tillhörde etablissemanget….Det var väl inget! Nä, kom till oss! Jo, grabben bytte rörelse, gick med i KPML(r). Han ville också visa att han menade allvar med socialismen och dess idéer.
Några år senare… Berlinmuren föll, kommunistimperiet försvann. Grabben fick se hela sin ideologiska grund rasa med muren. Ja… Han gick med i den radikalare rörelsen, ville visa att han menade allvar. Som på 80-talet när en hel del frikyrkliga människor vände den traditionella kyrkan ryggen för att gå med i Trosrörelsen. Man ville vara med i en kyrka där de menade allvar. Sedan när olika saker inträffar, man kanske blir utesluten, församlingen går omkull, som ett antal Trosförsamlingar har gjort genom åren. Då står man där, och har inte något kvar av allt man har trott på. Man kommer vidare efter ett tag, så det behöver inte vara katastrof. Men nog är det svårt att nyorientera sig och kanske söka en helt ny livsåskådning istället för den som slogs i spillror.
Den kan slås i spillror antingen pga att man upptäcker att den inte är sann, pga att man inte får vara med längre, eller att den bokstavligt försvinner… Men du ska komma ihåg vad jag sa: Det går att komma vidare!
Ibland undrar jag, om Gud verkligen bryr sig om alla regler hans ombud på jorden sätter upp. Eller, rättare sagt, jag undrar inte alls, jag är övertygad om att han inte bryr sig!
Gud, är det sant som dom säger
att du har ett väldigt bry
både med killar och tjejer
och vad dom har för frisyr
och vad dom har för sorts kläder
och hur dom älskar varann
och vad dom dricker och äter
Gud, är det verkligen sant?
Gud, är det det du har för dej
där på din himmelska tron
att pyssla med sjalar och slöjor
byxor och rockar och dok
med lockar och lustiga hattar
och längden på skägg eller kjol
Ursäkta mej Gud om jag skrattar
men det där verkar fan inte klokt
Isen vid polerna smälter som glass
Regnskogar bränns och huggs ner
Öknarna brer sej, tar allt mera plats
Dom utdöda djuren blir fler
Krigen blir längre, och värre än förr
De’e våldtäkter, mord och tortyr
Och där sitter Himlarnas Herre bestört
och tänker på sånt som frisyr
Fattigdom, missväxt och hunger
malaria, cancer och HIV
Haven som stiger och länder som sjunker
och mänskor som flyr för sitt liv
Katastrofer och epidemier
för att nu inte tala om ekonomin
Och du lägger ner energi på
om folk äter ko eller svin
Mänskor som mobbas, förtrycks och förföljs
på grund av sin färg eller ras
Bögar och flator som stenas till döds
eller möts av besinningslöst hat
Kvinnor som tiger och lyder sin man
eller kuvas med sparkar och slag
och män som ska tolka och tyda varann
och sen säga att det är din lag
Gud, jag har svårt för att tro det
det som dom säger om dej
Gud, slå nu näven i bordet
Säg att det ej är ok
att präster, rabbiner
och mullor, brahminer
påvar, prelater
medicinmän, imamer
påstår att du är en fjant
Säg att de hycklar och ljuger
Säg att det inte är sant
Säg att du härmed förbjuder
lögn och förtryck i ditt namn
Ja,g känner mig glad. Glad att jag kunde landa på utsidan, och att abstinensen efter sekteristisk kristendom tog slut efter ett tag. Det är onekligen som jag har varit inne på tidigare, en stor likhet mellan att vara sektmedlem och att leva i ett missbruk. Jag sökte mina “kickar”, och fick dem onekligen. Den berusning jag ibland upplevde i sekten är svår att förklara för den som aldrig har varit i ett sådant sammanhang. En liiiiiten jämförelse går att göra med en popgala, eller för den sportintresserade om det är en halv minut kvar på en VM-final i hockey. Det står 3-3 till motståndarna, svenskarna har pucken framför mål och skjuuuuuter! Just då får man som åskådare en adrenalinkick! Men jämförelsen haltar ändå betydligt. För med sekten lever man 24/7, året runt. Och när man plötsligt blir utan kickarna får man abstinens. Inte bara efter kickarna, utan efter vardagstrygghet. Vardagstrygghet har jag sökt länge, och jag förstod inte at jag måste söka den inom mig själv. Jag har inte lyckats helt än, men trots allt ganska bra. Jag är trygg för det mesta nuförtiden!
Nåja, ett vardagsliv består av både berg och dalar, tvärtemot vad jag lärde mig. Det var så självklart att man inte skulle behöva uppleva dalgångarna, och gjorde man det ändå så var de bara frestelser som ville få mig att tappa tron. Jag påstår inte att de låga stunderna är kul, inte det minsta. Men de finns ibland, och jag tar itu med dem när de kommer. Det är inte heller alltid lätt… Men det går!
Och jag älskar livet! Iallafall för det mesta!
Sussie
Så är det dags för ännu en vecka med massor av möten, i min gamla sekt Livets Ord, i Uppsala. Årets Europakonferens, som den kallas, hålls även i år samtidigt som Prideveckan. Precis som den för det mesta gör.
Jag vet inte om man i år har bett Gud om ösregn under Pride-paraden som skall hållas på lördag, men jag vet att man brukar göra det. Antagligen har det regnat över paraden i samma omfattning som det brukar regna en lördag i skiftet juli-augusti. Nå, de gånger det har regnat har Livets Ord tagit det som bevis om att Gud är mäktigare än “gaylobbyn”. Men de parader som har kantats av strålande sol då? Som sör två år sedan, när jag senast var med?
Nåja, det återstår att se om det regnar över paraden… Ha det tills dess!
Sussie
Jag surfade runt på nätet idag… Och ni vet hur det är, ibland hamnar man nån helt annanstans än det man tänkte från början! Jag hamnade bland annat i konspirationsterorierna om den nya världsordningen, och insåg att den teori vi hade inom Trosrörelsen hade stora likheter… Jag går inte närmare in på teologin kring detta, jag bara konstaterar att den konspirationsteorin, såväl som många andra frodas i mer än ett sammanhang.
En annan sak när jag surfade vidare i kölvattnen om konspirationsteorier och dess ursprung, var ett ledarstick från Världen Idag. Om jag inte helt missförstår, så var en av skribentens tankar, att hatbrottslagen kan leda till att människors åsikt snarare än handlingen ska tas hänsyn till, när man dömer någon som misshandlar t.ex. en muslim eller en homosexuell. Kanske det ligger nåt i kopplingen till Karin Boyes roman Kallokain, där man i ett framtidssamhälle för att få en post i samhället inte bara måste vara duktig på uppgiften, utan måste ha politiskt korrekta åsikter? Till skillnad från skribenten så hoppas jag det, i de fall posten har klart samband med att man förväntas stå för en viss åsikt. Ingen vill väl som exempel ha en kommunist som partiordförande i KD? Jo, kommunisterna vill… Eller en fackföreningsfientlig person inom LO? Hans exempel att det knappast blir tal om att utses till biskop i Svenska Kyrkan om man inte är positivt inställd till homosexuella, är mer eller mindre en självklarhet. Samfundet har uttalat en positiv inställning i frågan, och jag kan inte se varför någon ens vill bli biskop i en kyrka vars inställning man inte delar. Den som för sin övertygelses skull inte kan dela kyrkans inställning i homosexfrågan bör engagera sig i en annan kyrka!
Men… de “korrekta tankarna och åsikterna” i den kyrka jag tillhörde… Och som jag inte delade? De tankarna jag blev utesluten för… Det är faktiskt exakt lika illa att bli utsatt för sin församlings ogillande när man uttrycker en positiv inställning till HBT-människor (Homo- och bisexuella och transpersoner). För jag blev också utfrusen när jag bröt bot det politiskt korrekta i min subkultur…
Det här ämnet vet jag att jag har haft uppe förr… Men det fångar mig ibland, inte minst för att jag själv inte har lärt mig ordentligt. Men det går bättre och bättre. Så många med konservativ religiös bakgrund har sagt till mig att man inte vet hur man gör, när man dejtar på ett normalt sätt. vi gör mycket som vuxet folk inte förväntas göra, om vi är vuxna singlar när vi kommer ur sekten. Vi ser inte fallgroparna, och riskerar att träffa stolpskott som inte alls är bra för oss. Eller längtar efter någon att krypa intill när vi (ofta) har mist hela vårt nätverk av vänner, och kanske vår tidigare partner iom avhoppet. Precis när man har hoppat av känner man sig så jädra ensam så att man behöver någon. Men det man hellre behöver just då än en ny kärlek, är oftast en trogen vän. Jag tror inte på att en ny kärlek är den som ska dra upp oss just när vi har kommit ut, men jag förstår fullt ut varför det ofta blir så. Man tar till den som kan och vill finnas till hands, och självklart kan det gå riktigt bra!
Jag har upptäckt fler saker, och jag har fått höra det från fler än bara mig själv. I synnerhet vi tjejer som är avhoppare, drar till oss en viss sorts människor. Jag vet inte varför, men det är ett faktum. Antingen ser den som kommer i närheten av oss, ett “stackars sektoffer” som han (nåja, det kan förstås vara en hon om man söker en tjej, men oftast en han) vill ta hand om. All heder! Men vi behöver inte bli omhändertagna i vår tafatthet, vi behöver lära oss klara oss själva! Försöka hitta våra egna sosiala strukturer, kanske t.o.m. lära oss att det inte är vår man som har hand om alla “tunga” saker i hushållet, som att bestämma över de stora bitarna ifråga om ekonomi etc. För just så har det varit i en del konservativa sekter. Och det måste vara nån som har tålamod, massor av tålamod, med att vi är så tafatta med allting som kan vara självklart för andra. Som kan och vill förklara hur världen fungerar, på samma enkla nivå som man får göra för den som har bott allt för länge i ödemarken. För det är vad vi bildligt talat har gjort!
Ja, världen består av olika sorters människor, och vi sekttjejer träffar oftast inte på avarterna förrän vi har kommit ur sekten… För vi är fjortisar! Samma sorts fjortisar som andra växer ifrån när de lämnar tonåren. Och det där blir kluvet, för vi har ett socialt omoget beteende, samtidigt som vi har erfarenheter som räcker till femtio års liv… Något jag tror att jag kan använda mig av. Ungdomlig, men med erfarenhet. Fast vi måste tydligen göra våra misstag på relationsfronten… *suck*
Nåja, just nu är jag singel, och försöker lära mig lite i taget hur man undviker fallgroparna när man dejtar!
Jag tror jag har haft ämnet uppe förr i bloggen, men jag har förstått att folk undrar hur jag kan säga att jag är född med Trosrörelsens teologi… Det fanns ju officiellt inget Livets Ord före 1983, och jag är ju döpt i min tro 1974… So here it comes, min teologiska historia i korta drag:
Jag uppfostrades i en konservativ falang av det samfund som då hette Örebromissionen, som sedermera har bytt namn till Evangeliska Frikyrkan. Jag var ofta med mamma på Ralingsås, en anläggning där man bl.a. höll sommarens stora möteskonferens vid midsommar, förutom massor av barnläger. Ralingsås har alltid varit känt för att vara en radikal frikyrklig anläggning, ifråga om undervisning. Den som är eller har varit engagerad i den sfären av frikyrkosverige brukar förstå vad jag menar om jag säger att “jag är uppfostrad på Ralingsåsgården!” Deras teologi, soväl som den jag matades med av mamma, har alltid stått nära vad som senare kom att känneteckna Livets Ord och Trosrörelsen, när detta utvecklades till en egen kyrka. det är därför jag hävdar att jag är född Livets Ordare. Så det var ganska naturligt för mig att ta till mig det “riktiga Livets Ord” när deras församlingar bröt fram i början av 80-talet. Framgångsteologin, som den ofta kallas, var inget nytt som kom iom Livets Ord och Ulf Ekman, samma undervisning om demoner, Guds mirakel, ständig hälsa osv. förekom redan när jag föddes. Och mitt dop i Örebromissionen var fullt godkänt i Trosrörelsen. en ganska ansenlig mängd Livets Ordare av min generation har för resten samma bakgrund som jag, att som ungdom ha hängt på Ralingsås. Det var ett av de få ställen som Livets ord-anhängarna tyckte hade acceptabel (=tillräckligt radikal) undervisning.
Det var lite kort om mig för dem som har undrat. Men nu ska jag ut i sommarvärmen!
Och semestertider. Så därför uppdaterar jag inte lika ofta just nu, inte på denna bloggen. Jag sektbloggar ju för både mina läsare och för min egen skull, för att det är så himla roligt att skriva. Men ibland behöver jag semester även från det som är kul! Få välja om jag ska gå upp klockan fyra och sitta på altanen med en morgonkopp kaffe, eller ligga kvar till tio och bara slöa. Eller gå ner till stranden och ta ett dopp. Annars blir det roliga inte roligt längre!
Det är den största av sanningarna bakom att jag just nu inte uppdaterar sektbloggen lika ofta. Jag har varit utbränd, och måste sänka farten även på det som ger så mycket som skrivandet. Jag behöver tiden för rekreation. Även en bloggerska vill ha semester ibland.
Men jag har inte övergivit er, jag älskar att kommentera och vrida och vända på allt som har med sekterism och manipulation att göra. Och allt annat som kan anknyta till ämnet. Men det är bara sunt att vara sparsam med sina resurser ibland, och att återkomma i full fart när höststormarna viner utanför knutarna!
Idag är jag sjuk! Jag önskar att det skulle ha varit så enkelt som jag fick lära mig i kyrkan. Jag har skrivit om det här förr, men det förtjänas att tas upp igen…
Jag har varit döförkyld en vecka, men är äntligen på bättringsvägen efter massor av Alvedon och hostmedicin. Medicin var inget annat än ett tecken på att man vägrade tro på mirakel… Jag minns hemma hos en pastor, när jag var småsjuk, och frågade efter huvudvärkstabletter. Jag fick svaret: “Nej det har jag inte. Det behövs inte om man tror ordentligt!” Jag gick hem och kände mig som väldigt dålig kristen som hade råkat bli sjuk… Idag känner jag bara att förkylningen beror på att jag har haft otuir. jag har haft otur. Eller varit oförsiktig som sov över hos en sjuk kompis, vilket väl är det troligaste. Det är så skönt att veta att jag inte behöver skylla på dålig tro. Jag skyller på att jag vill gå till sängs. Kanske med ett glas het mjölk och en vhiskey!
Senaste Kommentarer